Under mina studieår på Konstfack på 60-talet var vi på studiebesök på Gustafsbergs fabriker ett flertal gånger .Då under professor Stig Lindbergs ledning. Han visade och berättade med stor entusiasm om de olika avdelningarna .På fabriksmuséet visades bland annat den så kallade parian, en mycket detaljrik och handaskicklig metod att i benporslin tillverka olika produkter. Just denna teknik med sitt komplicerade formspråk var då som nu inte opportunt att arbeta med.

Kanske var det just detta nästan tabubelagda formspråk som fascinerade mig . Stig Lindberg var en mycket verbal person i sin undervisning ,varför mycket tid gick åt till att lyssna på hans föredragningar. De kvinnliga eleverna sysselsatte sig ofta med att handarbeta under föreläsningarna, jag med att bita på naglar, tills jag kom på att ta med lite lera och några enkla redskap. Det skänkte stor tillfredställelse att under lektionerna arbeta fram små skisser, modeller, i tändsticksaskstorlek som sedermera användes som glasyrprover.

Nå, nu hade jag grunden för att relativt fritt hitta mitt formspråk fullt av myller och formrikedom, där jag också stundom kunde provocera,  kanske framförallt mig själv. Varför är det vackert och det fult? Var finns gränsen? Vem bestämmer vad och varför?

Som den absoluta friheten i mitt formspråk skapade jag min egen värld innesluten i en glaskupa lika liten som det minsta tänkbara, eller kolossal som ett eget universum. Jag kan här återskapa den ångest som de uppstoppade fjärilar, apor, blommor och annan kuriosa man ser i de klassiska s.k. Machabuketter väcker hos betraktaren .Eller bara söka  skönhet, alternativt leka med formen ,och söka kitchens yttersta gräns.

Allt under  glaskupans skyddande, onåbara hölje, där endast betraktarens fascination kan bryta isoleringen med sina egna tankevandringar innanför och utanför glaskupan.